Foto: Claes Hall

Forskaren som
försvarar flickböcker

”Om det hade varit en riktig underhållningsbok, skulle jag haft illrött hår och jagat tjuvar om nätterna och räddat alla från att brännas inne.” (Pellas bok)

Intresset för genren fick henne att vid sidan om arbetet som fiollärare i Vellinge sätta på sig forskarglasögonen och doktorera i litteraturvetenskap.
– Jag växte upp med flickböcker och alla fördomar om dem gjorde mig arg, säger hon.
Avhandlingen, med titeln Älskad och förnekad, flickboken i Sverige 1945-65, kom 2006 (Makadam) och har låtit tala om sig, för temat väcker många känslor.

– När man på 70-talet skrev litteraturhistoria kunde man inte tänka tanken att flickböcker var något bra, därför kallade man böcker som Pellaböckerna ungdomsböcker, säger Birgitta Theander som i det privata biblioteket hemma i Tjörnarp har hylla efter hylla med böcker som gavs ut just med tanke på läsande flickor.

För det var ju målgruppen, inte innehållet, som från början definierade genren. I omslaget till Pella i praktiken benämns serien just som flickböcker – Pellas bok kallas något av en sensation: ”lika uppskattad av tonåringarna som av deras mammor”.
– Även om man vet att en bok i dag riktar sig till flickor använder man sedan 60-talet inte beteckningen flickbok. Det kanske inte spelar någon roll, men att inte prata om den genre som fanns är att nedvärdera den, och att sätta den som etikett på något som var dåligt irriterar mig, säger Theander.

”– Du låter bli att behandla mig som om jag vore ett stycke blodpudding med lingon och fläsk till frukost!
– Åh – är det så du känner det. Jag kände något helt annat. Som stjärnor och så, sa Olle bittert.” (Pellas andra bok)

Vanliga fördomar är att flickböcker beskriver en ”bräkande idyll”, och att hjältinnans mål alltid och endast var att hitta en fästman.
– Men ingen har egentligen gått tillbaka och tittat på om dessa fördomar stämmer, säger Birgitta Theander som har över 1000 titlar i sitt källmaterial. Och listan över problem som tas upp i de äldre flickböckerna (utgivna 1945-65) är lång, och slår effektivt hål på myten om flickböckernas rosa skimmer. Där finns droger, skilsmässor och rasism – problem som historieskrivarna felaktigt gett författarna till 60-talets ungdomsböcker äran att vara först med.

I hela 30 procent av de flickböcker som Theander gått igenom förekommer temat kärlek över huvud taget inte.
– Istället handlar många av flickböckerna om yrkesval, eller om utlandsresor och sociala problem. Tittar man på de fyra böckerna om Pella är det egentligen bara den sista som har kärlek som huvudtema, även om temat finns med i ytterligare två, men den första tar inte upp det alls och den tredje är framför allt en yrkesskildring, säger Theander.

”Jag har aldrig känt mig så fri som när jag nu för första gången stängts in i denna lilla skrubb …” (Pella om sin första arbetsplats, Pella i praktiken, s. 135)

Birgitta Theander är glad att hennes avhandling fått en del uppmärksamhet, både bland litteraturvetare på kultursidor och bland flickboksläsarna själva.
– Jag tror att det betyder något för kvinnors självkänsla att veta att det fanns mycket bra i de gamla flickböckerna.

×