Tät och välartikulerad tolkning av Strindberg

Med den operett- och Poppelätta primadonnan Berit Carlberg som mammamonster? Kan det verkligen fungera? Jo, det kan det. Det tar visserligen lite tid innan föreställningen landar och griper tag, men när den väl gör det lossnar aldrig greppet. Jag ser en tät och välartikulerad uppsättning, där barnens berättelser fått större utrymme och fokus.

Pelikanen handlar som bekant om en moder som försummar och förtrycker sina barn, vilket hon förnekar både inför sig själv och inför sin omgivning. Maktspel och svek är vardagsmat i denna minst sagt dysfunktionella familj och när dotterns man visar sig vara den falskaste ankan (och som har gift sig med den mest godtrogna gåsen) faller maskerna, en efter en. I bakgrunden finns den avlidne/mördade fadern som talar till de ännu levande – dels i brevform och dels genom samvetskval och hjärnspöken.
I den meriterade ensemblen är det kanske den minst meriterade som imponerar mest. Niclas Strands tolkning av sonen Fredrik är lågmäld, lidandet liksom sipprar fram och växlandet mellan små och stora penseldrag görs med omsorg. Enorm scennärvaro! Även Mia Poppes dotter Gerda är mindre sömngångaraktig än brukligt och dialogerna mellan Fredrik och Gerda blir thrilleraktigt spännande. Förvandlingen från offer till gärningsmän är psykologiskt trovärdig och den avslutande scenen med eldsvådan snudd på poetisk.

Lättviktig i överkant blir däremot Jörgen Dybergs måg. Kostymen bidrar starkt, då det är svårt att uppträda hotfullt iklädd halmhatt. Berit Carlbergs porträtt av modern upplever jag också som något ”tecknad”, men bakom den koketta ytan finns en vilt kämpande, ömhetstörstande kvinna som försöker värna sin värdighet i varje situation. ”Hon är så ond att det är synd om henne”, konstaterar Fredrik med laserdjävulsk skärpa vid ett av alla baktalartillfällen.

Scenindelningen sker med hjälp av förinspelad pianomusik (Chopin?) och den vackra innergården utgör fond. Regin är smart, med precisa riktningar och mjuk minimalism. Vindpustarna får gungstolen att röra sig automatiskt. Visst är uppsättningen aningen spretig, men även om spelsätten inom ensemblen är olika finns här ändå linjer och helhet. Poppegårdens uppsättning av ”Pelikanen” är otippat fräsch. Väl värd ett besök.

×