Foto: P-A Jörgensen

Trovärdigt och träffsäkert

När vi möter Johan Kraft från ”Underdog” tio år senare är han inte samme blide yngling som förr. Han har lämnat Malmö, studerar juridik i Lund och ser på världen och människorna med en rejäl portion distans. Det är sent 80-tal, yuppieerans guldålder. Malmösonen från Borgmästargården känner sig inte riktigt hemma i tidsandan. Och kompassnålen pekar inte i fast riktning.
När Torbjörn Flygt för tio år sedan vann Augustpriset med romanen ”Underdog” charmades stora läsarskaror av skildringen från slutande folkhemmets 70-tal. Johan Kraft och hans lilla utsatta familj med mor och syster klarade skivan genom en kärleksfull sammanhållning och det som saknades i reda pengar kompenserades i rikligt mått av värme och solidaritet.

Nu återkommer Flygt alltså med en uppföljare, ”Outsider” (Norstedts), och den som förväntar sig en fortsättning av den kämpande idyllen från ”Underdog” blir besviken. Men det råder andra tider, Johan är tio år äldre och detsamma gäller författaren. I själva verket är det en elegant och trovärdig förskjutning av stämningar och perspektiv som Torbjörn Flygt använt sig av. När Johan går ut i studentlivet har han sin arbetar-klassbakgrund med i bagaget, men är inte längre en underdog. Däremot har han svårt att känna sig hemma i nationslivets Lund och dess bisarra traditioner. En outsider, som står vid sidan av och inte riktigt vet om han ska ansluta sig till mängden eller bryta sin egen väg.

Medelklassens självförtroende är honom inte för-unnat och hans tillvaro fylls därför av motsägelser mellan insikt och handling. Han vantrivs i Lund, ser med viss förakt på det inkrökta studentlivet, men avlägger ändå plikttroget sina tentor i juridik, en disciplin som han också har ett kluvet förhållande till.
Kvar i Malmö finns modern och systern Monika. Mamma Bodil har tagit sig ur det tröstlösa jobbet på strumpfabriken, blivit tjänsteman i ett handelsföretag och har planer på att starta eget. Monika hankar sig som ensamstående mor fram på sunkiga restaurangjobb, men beslutar sig till sist för att under stora praktiska umbäranden ta upp sina läkarstudier.

Familjen träffas till söndagsmiddag, men den goda stämningen från förr vill inte infinna sig. Modern är snarstucken och påflugen, systern svartsjuk och förebrående. I grund och botten har de förstås inte förändrats nämnvärt, det är Johan som på sin väg in i vuxenvärlden fått en distans till familjen. Men trots gräl och gnäll håller de ihop när det kniper även nu.

Torbjörn Flygt berättar med driv och med ett språk med sinne för träffsäkra iakttagelser. Hans styrka är egentligen inte det episka berättandet utan hans osvikliga förmåga att försätta sina romanfigurer i oväntade och okontrollerade situationer, som de tvingas klara ut och bemästra med mer eller mindre lyckat resultat. Det är ett radband av levande scener med skicklig personregi och satirisk humor. Däremellan låter Flygt sin Johan analysera och kommentera tidens skeende. Hans samhällskritiska och vänsterbaserade dissektioner av samhället och dess fenomen är inte nådiga. Och vare sig Malmö, på botten av sin industrikris före lyftet, eller Lund, högfärdens studentikosa boning, kommer undan den giftiga pennan. För att nu inte tala om göingemetropolen Hässleholm, där Johan mot slutet gör sin juristpraktik.

Och det hör alltså till ett av romanens bärande teman att Johan inte lever som han lär. Han gör upp med tidens schabloner och den annalkande ekonomiska krisen i början av 90-talet, alltmedan han vårdar sin blivande familjelycka med den väna och väluppfostrade flickvännen Helena. Han sköter sin studiekarriär med sikte på den affärsjuridik, som han i andra sammanhang skyller för allt ont. Ambivalensen är hans signum och hans flyktförsök, från tomtebolyckan och från akademin, blir bara försök.
Torbjörn Flygt har stilen i sin hand och turnerar skickligt Johans kluvna själ. Ibland gör berättelsen säregna hopp och bryter då och då också tidens och rummets enhet genom att den framgångsrike juristen Johan Kraft, nu 47 år, ser tillbaka på de här åren. Han är då stabilt infångad i medelklassens diskreta charm.

Men det håller ihop trots en viss spretighet och främst är det tack vare Flygts spänstiga språk, där värme och samhörighet är granne med mördande satir och skoningslös samhällskritik. Och klassperspektivet – det som gjorde ”Underdog” så läsvärd – finns fortfarande närvarande, men nu i mer komplicerad och mångfacetterad tappning. Det går att byta klass, men inte klass-känsla lika enkelt. Sorgen över förlusten och den uteblivna vinsten finns kvar.

×