Angelägen teater

Åskådarna isoleras på varsin kontorsstol i den sänkta salongen. Vi är omgivna av en scenografi bestående av diffusa träkonstruktioner – likt byggnadsrester från en spökstad – och som i ett klassiskt scenografiskt multitänk kan förvandlas till barer, sjukhus, ateljéer och vardagsrum. De tre skådespelerskorna intar olika roller och dramat utspelar sig överallt runt omkring oss. Denna sceniska lösning är lyckad och bidrar i högsta grad till att skapa känsla av att inte kunna komma undan berättelserna, att inte kunna gömma sig bakom en självvald anonymitet. Vi måste lyssna, vi måste titta och vi måste reagera. Periodvis utsätts också salongen för ett skoningslöst ljus och bombarderas av talkörer. Suggestivt.

Men det är i de mer lågmälda tablåerna som uttrycken blir som starkast. Som när den kedjerökande kvinnan på sin knaggliga engelska redogör för sina stora åsikter och samtidigt sitter där med sin druckna hemlöshet. Eller när den prostituerade konstnären berättar om hur det är ”att bo i sin kropp, men att inte kunna leva i den”. Och framförallt historien om läkaren som brottats med begrepp som skuld och plikt, återvänt till hemlandet och nu balanserar på gränsen till sammanbrott. När hon borrar sin hjälplösa blick i min upphäver hon gränsen mellan fiktion och verklighet. Det här är på riktigt. Olyckligtvis kontrasteras dessa fint välavvägda partier med taffligt skrivna dialoger och snudd på löjeväckande situationer. Och även om det är en raffinerad detalj med radiostyrda stridsvagnar så blir den efterföljande användningen av fjärrkontrollerna symboliskt missriktade scudmissiler.

Teater Foratts uppsättning är definitivt för lång. Här finns scener som behöver kortas alternativt strykas helt, men samtidigt är det en uppsättning som präglas av omsorg. Såväl ljus- som ljudsättning är mycket precis, och regissören Niclas Sandström ser till att det aldrig blir pekpinneteater. ”Jag är bortom rädd, därför att jag borde vara död” utbrister en av alla dessa kvinnor som befolkar Raffos pjäs, och repliken är så varsamt hanterad att Foratt med lätthet undviker prettofällan. Och den oro som jag hyste på förhand inför trespråkigheten (arabiska, engelska, svenska) visar sig vara obefogad. Sammanhangen är uppenbara, förståelsen god och den mosaik som växer fram är tydligt formulerad. Man förmedlar en skarp, samtidigt komplex bild från en krigszon.

”Nine parts of desire” är ingen fläckfri scenisk upplevelse, men det är någonting så ovanligt som angelägen teater. Det räcker förbaskat långt!

×