I bakgrunden står Gängtappen. Utan kockums hade det bara varit möjligt att vindsurfa på Stapelbäddsparken. Arkivbild

En okunnig kunskapsstad

Kockums kan förefalla dött och begravet. Men i Kockumsbyggnaden, eller gängtappen i folkmun, utvecklas det fortfarande högteknologi till U-båtar.
Men själva produktionen har flyttat till Karlskrona. 2009 flyttade även tågvagnsproduktion till Trelleborg när Peab som äger marken ville omvandla området längs med Varvsgatan till bostäder.

Svetsaren Peraxel Nilsson var redaktör för boken ”Kockums: med våra egna ord”, som kom 2005.
– Vi skrev boken för att vi kände ett behov av att berätta vår historia, vi kockumiter är ju inte så många längre och frågan är vilka som skulle engagera sig för att hålla minnet levande? säger Peraxel Nilsson när jag möter honom inne i en möteslokal på Malmö Stadsarkiv.
Fönstret vetter mot väster och både Gängtappen och Turning Torso kan beskådas.
– Man måste känna till sin historia för att veta var man står, säger han.

Kockum har funnits sedan 1840, men det var inte förrän 1870 som grundaren Frans Henrik Kockum startade varvsproduktionen ute vid Västra hamnen där det ligger än i dag. På den tiden fanns inte Västra hamnen som den gör i dag. Och om det inte varit för Kockums framgångar som ett av världens största och modernaste varv hade Västra hamnen fortfarande bara varit vatten, som alla andra vatten.
– Det verkar som att folk tror att Västra hamnen skapades av Gud. Men det var ju Kockum, inte gud, som gjorde det möjligt att åka skateboard i Stapelbäddsparken, säger Peraxel Nilsson.
I boken kan man läsa om Kockums historia. Hur de utvecklade dataprogram med hjälp av hålkort redan på femtiotalet och var först med att bygga båtar i sektioner.
– Det var som att bygga lego med delarna, minns Peraxel Nilsson.

Om nya Malmö är kunskap, så måste det gamla varit okunskap? Men enligt Peraxel Nilsson genomsyrades Kockums av att ligga i framkant vad gäller teknik och utbildning. Alla båtar var specialbeställda vilket ställde höga krav på hela ledet, från ingenjörerna uppe i Gängtappen till svetsarna nere på golvet.
– Kockums förstod tidigt att de var tvungna att ligga i framkant, det var hela tiden nya saker som behövde ändras för att vara slagkraftiga. Vi var på utbildning jämt om nya maskiner och förändringar i produktionen. Även om ingen av oss gått på högskola så var vi utbildade, säger Peraxel Nilsson.

Insikten att hela företaget var tvunget att genomsyras av kvalité fick Kockums ledning att på ett tidigt plan inse vikten av internutbildning, och att behålla arbetarna inom företaget. På sextiotalet fanns det jobb i överflöd och när arbetsmiljön blev sämre på Kockums började folk söka sig någon annanstans.
Kockums hade under ett tag en personalomsättning på tusen anställda om året. Det var förödande för ekonomin att ständigt behöva nyutbilda folk. 1969 lät vd:n Nils-Hugo Hallenborg LO utreda villkoren för de anställda. Kritiken mot honom blev massiv från näringslivet men med facit i hand fick Hallenborg rätt.

1970 presenterade LO sina resultat i ”Kockumsrapporten” som förändrade koncernen radikalt. Läkare och tandläkare knöts till koncernen och toppmoderna semesterhem för de anställda byggdes. Samtidigt som arbetsvillkoren förbättrades. Effektiviteten höjdes och Kockum gick in i sin mest produktiva fas någonsin. Kockum blev med kockumsrapporten ett personalpolitiskt supervarv där fackets nya inflytande gagnade både anställda lönsamheten.
Under storhetstiden på sjuttiotalet byggdes 53 fartyg, varav mer än hälften var på över 350 000 ton.
– Turning Torso är 140 meter högt, hade man ställt våra båtar bredvid hade inte ens två Turning Torso räckt till. Så stora var de. Japanerna, som alltid varit världsledande i fartygsbyggande var bara rädda för ett enda varv i världen, Kockums.

Efter guldåren på sjuttiotalet började efterfrågan på fartyg mättas, priserna störtdök och rederierna började spela ut varven mot varandra. Kockums kunde aldrig konkurrera med priserna på världsmarknaden, trots att de byggde bättre båtar. Staten försökte rädda Kockums på åttiotalet, men det hjälpte inte. 1987 producerades det sista fartyget på kockumsvarvet.

Kockumskranen? Den står i dag i Sydkorea och kallas där för ”Tears of Malmö” efter rykten om att det stod gråtande skåningar och hälsade en epok farväl. Men Peraxel Nilsson låter inte så nostalgisk för att det enorma landmärket nu försvunnit från stadens siluett.
– Det är bra att den används, bättre det än att den står här och rostar bort. Kockumskranen var bara ett redskap vi använde. För oss är Docka ett från 1857 Kockums själ. Säger Peraxel Nilsson.
Dockan han syftar på ligger precis vid klaffbron bakom byggnaderna där SVT har flyttat in.

Dagens fråga

Äger du en sommarstuga?

Loading ... Loading ...
×