Något är skevt i kärlekslogiken

Snipp, snapp, snöpligt för stackars, stackars, stackars Sjödin, vars tragiskt misslyckade kärleksliv fyllde en hel löpsedel härom veckan, med namn och bild på alla de män som hunnit krossa hennes hjärta genom åren, och i helgen pryddes en kvällstidningsbilaga av en ledsen Sjödin samt jätterubriken ”Agneta om sitt stora misstag”.

Nu har Agneta Sjödin förvisso åtskilliga gånger själv framträtt i media och ”talat ut” om sin längtan efter ett förhållande som varar ända in på ålderns höst.
Men ändå. Det är något skumt med vinkeln på bevakningen av denna uppenbart attraktiva (nio killar på 16 år, say no more) kvinnas kapsejsade relationer.

Sorg i kvadrat och tragik i kubik. Eländes elände. Se, där sitter hon, Agnetastackarn, på sitt glasberg och deppar över att den guldskimrande familjeidyllen gång på gång glider henne ur händerna.

För det första. Agneta Sjödin utgör knappast det uppseendeväckande undantag från den livslånga monogamin som hon framställs som. Det är helt enkelt djävulskt svårt att hålla ihop till döddagar. Ungefär 40 000 äktenskap ingås varje år i Sverige, konstaterar Statistiska centralbyrån, samtidigt som ungefär 20 000 skilsmässor registreras. Siffror vars språk måste sägas vara tämligen tydligt.

För det andra. I samma publikationer som gärna gödslar sina nöjessidor med krokodiltårar över Agneta Sjödin figurerar inte sällan män som ofta och gärna byter ut sin gamla partner mot en ny. Fast dem gråter man inte över. De har inte minsta spår av tragedi i sin aura. Tvärtom. De tar för sig av livets smörgåsbord. Ordet ”kvinnokarl” andas inte misslyckande utan tvärtom romantisk livsaptit, och det gäller förstås inte bara i kvällstidningsvärlden utan överallt, i konsten, i litteraturen, på film och på en nattklubb nära dig. Casanova, anyone? Mikael Blomkvist? Någon som frestas att uttrycka deras muntra vals genom kärlekens labyrinter i termer av ”sorg”?

Jag tvivlar inte på att Agneta Sjödin verkligen längtar efter någon att bli gammal tillsammans med. En trygg famn som aldrig sviker. Och jag unnar henne all lycka och framgång i hennes fortsatta sökande.
Men det är och förblir något fundamentalt skevt med logiken. En man som går från säng till säng vinner omgivningens beundran och respekt. En kvinna är beklagansvärd tills hon står där på kyrktrappan och får risgryn i vrångstrupen.
Det föds ungefär lika många män som kvinnor på vår jord. Om kvinnors lycka kräver ett styck livslång relation, medan bilden av den lyckliga och lyckade mannen tvärtom bygger på att han kontinuerligt byter ut objektet för sin ömma låga, ja då blir det väldigt svårt att få ihop den kärnfamiljsnorm som påbjuder att mamma och pappa för evigt ska tindra med ögonen hemma i tv-soffan i villavardagsrummet.
Så Agneta – jag hejar på dig. Även om du aldrig hittar Den Rätte.

Webb-tv kultur

×