Primitiv svensk afghanistandebatt

Det har länge stått klart för alla inblandade att den svenska debatten om hur länge och varför svenska militära förband ska befinna sig i Afghanistan numera uteslutande har med svensk inrikespolitik att göra. Verkligheten på plats är i bästa fall en avlägsen fond för det tämligen oblyga, för att inte säga ovärdiga, partipolitiska spelet i frågan
Sanningen är ju den att allt blivit värre ju längre den utländska militära närvaron dragit ut på tiden och det senaste året dessutom trappats upp till dagens styrka på 140 000 man.
Säkerhetsläget är sämre än någonsin sedan kriget inleddes, både för civilbefolkningen och de internationella styrkor, däribland de svenska, som tidigare befann sig utanför de egentliga stridsområdena.
USA har i praktiken gett upp ett från början ytterst oengagerat försök att upprätta en fungerande stat skyddad av egna militära styrkor bortom regeringskvarteren i Kabul. Ute i landet härskar talibaner och lokala kommendanter, ofta sida vid sida och ofta upptagna av ständiga politiska och ekonomiska bytesaffärer med varandra eller med regeringen Karzai.

I gårdagens DN beskriver Svenska Afghanistankommitténs chef i Kabul Anders Fänge Afghanistan som ett land i sönderfall. Han förutspår att sönderfallet inte längre går att hejda. Vem skulle göra det och med vilka medel? Han ser också en framtid där antingen talibanerna återtar makten eller landet återigen splittras upp på ett antal lokala och regionala makthavare.
Om Anders Fänge får rätt eller fel i sin dystra profetia vet inte ens han själv. Men få lär invända mot hans beskrivning av ett land som fullständigt misslyckats med att upprätta lag och ordning under ledning av en fungerande regering. Trots, eller kanske på grund av, ett ständigt inflöde av miljarder till nyckelpersoner i den civila och militära maktapparaten.
Den internationella militära insatsen går inte längre ut på att skydda civila, återuppbygga skolor, sjukhus eller ge möjligheter till ett meningsfullt civilt bistånd i stor skala. Det handlar om talibanbekämpning och militär rensning av strategiskt viktiga städer och provinser inför den förestående reträtten. Trovärdiga företrädare för biståndsarbetet har dessutom länge hävdat att kriget i sig är ett hinder för meningsfulla insatser för landets civila.

Ökad krigföring med svensk medverkan, om än i periferin, förefaller därför vara den sämsta av utvägar. Att helt vända ryggen åt Afghanistans civila likaså.
Afghanistan är inte det enda land i världen där situationen för kvinnor och barn under krigsliknande förhållanden är outhärdliga. Vi behöver bara nämna Kongo och de pågående massvåldtäkterna. Men den alltmer primitiva afghanistandebatten där de svenska soldaternas situation lyfts fram som det egentliga problemet och där oklarheten om deras verkliga roll döljs bakom svulstig retorik har sänkt nivån på diskussionen om Sveriges egentliga internationella uppgifter och politiska ansvar.
Hög tid att tänka om i grunden, inte minst för svensk socialdemokrati. Men först en ordnad militär reträtt ut ur ett krig som inte går att vinna.

Dagens fråga

Ska du besöka dansfestivalen i Staffanstorp i helgen?

Loading ... Loading ...

Tv

×