Foto: Ilkka Häikiö

Teater på de yngstas villkor

”Max ramla”, ”Kommer blod”, Ont på Lisa” – vardagsdramatiken är hela tiden närvarande i Barbro Lindgrens populära pekböcker om den nyfikne Max. Det är också trösten levererad av mamma och vänskapen med Lisa, katten och hunden. Och så finns där en fingertoppskänsla för de små läsarnas nyfikenhet inför ord, ljud, form, färg och upprepning. Allt det här har Teater Sagohuset i Lund skickligt tagit till vara när de dramatiserat tre Max-böcker för en mycket ung publik (1-3 år).
Den dominerande färgen i Sagohusets scenrum är kritvitt. Publiken sitter på mjuka, vita kuddar, scengolvet är vitt och de tre skådespelarna är klädda i ulliga, vita ylletunikor. Som spännande kontrast till allt detta mjuka, vita är rekvisitan knallröd.
Pjäsen om Max bygger på tre av pekböckerna – Max boll, Max bil och Max lampa. Det börjar med Max boll. De tre skådespelarna lekar med knallröda bollar i olika storlekar. De rullar bollarna, kastar dem, betraktar dem och när en av dem tar på sig Max klassiska pösiga kortbyxor förvandlas de andra två genom rörelser och miner till katten och Lisa och en stund är de oense om bollen.
Replikerna är lika korthuggna som texten i böckerna och skådespelarna smakar njutningsfullt på de få orden. När bollkonflikten löst sig får publiken också chans att känna på bollarna, rulla dem och kasta dem.
Så fortsätter pjäsen genom Max bil och Max lampa. Tempot är långsamt och eftertänksamt, bilarna lika knallröda som bollarna, lamporna går att släcka och tända och naturligtvis får publiken känna på bilarna och hålla i lamporna.
Att göra teater för de allra yngsta är en utmaning, en viktig sådan. Här är man med och gundlägger ett intresse för berättelser på scen. Det gäller att fånga publikens intresse, hålla kvar det men också att släppa in publiken i berättelsen och helst upp på scen på ett lagom sätt. För, vilken 1- 3-åring vill snällt sitta kvar på sin kudde när knallröda bollar lockar på scenen.
Sagohusets ensemble klarar den här utmaningen lika bra som de fångar känslan i Max-böckerna. Allt är på den unga publikens villkor. Det börjar med välkomnandet i foajén där skådespelarna redan finns på plats i sina vita dräkter och rör sig bland barnen och får dem att le med lockande prutt- och smackljud. Och det avslutas lika bra genom att de tre skådespelarna slår sig ner på scenen och beundrande konstaterar:
– Nu har ni sett en hel pjäs.
Och det har den här mycket unga publiken verkligen – hela 45 minuter pjäs. Någon blev lite rädd, någon annan grät en skvätt, någon fick gå ut en stund och någon ville helst vara med på scen hela tiden och det är väl precis så här det ska vara.

×