Torkel Wächters far efterlämnade vid sin död 32 vykort. Nu kan alla följa det drama som ägde rum i början på 1940-talet genom de hälsningar som skrevs från Torkels farmor och farfar

32 handskriva vykort skildrar judisk familjs levnadsöde

Walter Wächters levnadsöde är svårt att greppa för den som inte upplevt Nazitysklands fasor. Han växte upp i Hamburg tillsammans med sina föräldrar och två äldre bröder.
– Han studerade Tysklands historia, språk och litteratur. Han var även politiskt intresserad, berättar sonen Torkel Wäcther.


Det var det politiska engagemanget som gjorde att Walter och flera av hans vänner greps vid en razzia och hamnade i ett av Tysklands tidiga koncentrationsläger, Fühlsbüttel.
– Vid en skenrättegång dömdes han för förberedelse till högförräderi. Straffet för högförräderi var döden, min far hamnade på tukthus.
Gestapofängelset Fühlsbüttel låg i Hamburg och Walter placerades i cellen ”kleine Jerusalem”, med andra judar. Här ”tuktades” även kommunister, homosexuella, zigenare, Jehovas vittne och andra krigsfångar som inte platsade i vanligt fängelse.

Fångarna utsattes för rå misshandel, ibland med dödlig utgång. De blev slagna rakt över ansiktet med vakternas tunga nyckelknippor. Walter blev av med flera tänder och fick bestående ryggskador av tortyren han utsattes för. Fångar fick bland annat krypa över krossat glas och tömda latriner.
Grymheterna som utspelades i koncentrationslägret var något som Walter efter kriget sällan pratade om. Han ville helst glömma.
Efter tre år var hans straff avtjänat. Han fick två veckor på sig att lämna landet, annars skulle han föras tillbaka till koncentrationslägret. Hechaluz blev hans räddning.

– Emil Glück hade några år tidigare rest ner till Berlin för att erbjuda judiska ungdomar plats på jordbruk i Skåne. Det var tänkt som ett genomfartsplacering, där ungdomarna fick lära sig ett yrke som de sedan kunde ha användning för när de kom till Palestina.
Walter var egentligen för gammal för att erbjudas plats, men han hade inga andra alternativ. Han återsåg sina föräldrar en sista gång i Hamburg innan han under stor dramatik, spänning och oförklarliga omständigheter slutligen satt på båten till Trelleborg.
– Han var så rädd att han inte vågade gå ner i båten. Han satt uppe på däck, grät, sjöng och tittade upp mot stjärnorna. Det var den 12 november 1938.

På Vallgatan i Hässleholm låg Hechaluz huvudkontor. Ungdomar som kom placerades ut på olika gårdar i trakten. Walter jobbade bland annat i Kattarp och i Färingtofta. Det var hit som de 32 vykorten kom från föräldrarna och flickvännen han lämnat i Tyskland.
– Walter bodde i ett kollektiv och fick lära sig bruka jorden. De väntade alla på tillstånd att resa vidare till Palestina. I själva verket var det bara en handfull av de 300 ungdomarna som kom till Sverige, som slutligen nådde sitt mål.
Efter andra världskriget bytte Walter namn till Michaël. Han flyttade till Stockholm, utbildade sig till psykolog och blev senare forskningschef vid Militärpsykologiska institutet.

Han bildade familj och när barnen föddes ville Michaël bespara dom sin smärtsamma bakgrund. Han pratade aldrig tyska hemma och ville inte heller att barnen skulle lära sig det. Det var först efter hans död 1983, när Torkel hittade breven, som intresset för faderns bakgrund väcktes.
Nu vill Torkel dela med sig av det historiska arv som finns i hans ägor. De 32 vykorten publiceras därför på www.32 postkarten.com 70 år efter att de skrevs. Breven vittnar om slutet på två olika kärlekshistorier, den mellan Walter och hans ungdomskärlek samt den mellan Tyskland och dess judar.


– Vykorten läggs ut i simulerad realtid. Just nu finns åtta av de 32 korten ute, men efterhand som historien utvecklas kan läsarna följa vad som hände med Walter, hans storebror John som flydde till Brasilien och brodern Max som tog sig till Argentina.
Så småningom avslöjas också hur det gick för hans föräldrar Gustav och Minna, som blev kvar i Tyskland.
– De ger svar på alla de frågor jag aldrig hann ställa till min far.
Torkel har gjort många resor till Tyskland för att leta i olika arkiv, lära sig tyska, få hjälp med översättningar och intervjua människor som var med.

– I breven kunde mina farföräldrar inte skriva om det hemska som hände i landet. Censuren gjorde att de fick linda in sina meddelanden. Det finns mycket att läsa mellan raderna.
– För mig känns det viktigt att låta min farfar och farmor själva berätta sin historia.
Det är en familjehistoria med rötter långt bak i tiden och förgreningar in i framtiden. Händelserna nystar upp sig på nätet mitt framför ögonen på läsarna. Följ dramat på: www.32postkarten.com

Webb-tv

×