Malin Skinnar

”Jag har slingrat mig fram mellan uttrycken”

Den låter sig inte sammanfattas hur som helst, Malin Skinnars resa från uppväxtstaden Malung i Dalarna till den lilla stugan i skogsbrynet en bit från Brösarp på Österlen.
Det hela började i alla fall med en barndom i frihetens och kreativitetens tecken.
– Det fanns alltid trolldeg och garn och grejer att tillgå därhemma. Det känns som om jag alltid har snickrat och målat och haft mig, så länge jag kan minnas.
Snickrat, målat – och törstat efter kunskap om livet och världen. En kunskapslängtan som hon inte kände att hon fick något gehör för i skolan.
– Jag vill egentligen uttrycka mig i negativa ord, men skolan passade helt enkelt inte mig. Jag var så fruktansvärt vetgirig, och allt gick alldeles för sakta. Det var som att försöka suga i sig en riktigt trögflytande vätska genom ett riktigt smalt sugrör.

När hon gick ut nian hade hon således inte en tanke på att fortsätta plugga inom det ordinarie skolväsendet. I stället påbörjade hon den slingriga läroväg genom livet på vilken hon fortfarande färdas, styrd av nyfikenhet och ett obönhörligt behov av att omsätta sina tankar och känslor i olika former av skapande.
Hon studerade konst, samhälle och kultur på olika folkhögskolor, reste till Tyskland och Israel, bluffade sig in på en fotoskola och lyckades slutligen fixa jobb som musikproducent på Radio Stockholm.

Allt före 17 års ålder.
– Jobbet på radion blev min första riktigt viktiga skola. Jag lärde mig att jobba i direktsändning, att tänka en tanke och inte tveka att omsätta den i praktiken. Plus att det var väldigt utvecklande för mig att få ett så stort ansvar så tidigt i livet.

Det var på radion hon, av en ren slump, kom i kontakt med det som i hög grad skulle komma att prägla hennes fortsatta liv och gärning – den grönländska kulturen. Någon stack en skiva i handen på henne, med inuitsång från Alaska och trumdans från Grönland, och hon föll pladask.
– Jag blev helt fascinerad, både av musiken som sådan och av att det fanns ursprungskulturer som var så levande.

Och här någonstans föddes idén att bege sig till folklivsarkivet i Köpenhamn, för att ta reda på mer om Grönland.
– Jag ville lära mig saker på mitt eget vis. Bli ett slags punkforkskare, haha. Och plötsligt blev det som i skolan betraktats som en lite besvärlig personlighet i stället till en väldigt användbar nyfikenhet.

Eftersom hon inte fick någon lägenhet i Köpenhamn bosatte hon sig i stället i Malmö. Hon arbetade ett par år som producent på ett kulturhus för ungdomar i Malmö, Suck, och ett par år som producent på Teater Sagohuset i Lund, samtidigt som hon huvudstupa kastade sig in i sin ”punkforskning”.
– Jag läste allt jag kunde hitta om Grönland, började prenumerera på en grönländsk dagstidning och köpte en grönländsk telefonkatalog så att jag kunde knyta kontakter med alla möjliga personer och institutioner där.
Genom praktikplatser hos Föreningen Norden och Nordiska Ministerrådet fick hon möjlighet att i ännu högre grad fokusera på sitt kunskapsinsamlande och till slut, 1990, fick hon äntligen det stipendium som möjliggjorde den första av hennes hittills elva resor till Grönland.

En resa som levde upp till alla hennes förväntningar.
– Jag blev otroligt gripen. Jag dök in i alla världar jag kunde hitta. Rasslade runt i befolkningen. Liftade runt med fiskebåtar mellan byarna, pratade med ungdomar och gjorde radioreportage om ungdomskulturen, pratade med deras far- och morföräldrar och fick lära mig allt om jakt, skinnberedning, myter, legender… Och hela tiden skrev jag, fotograferade, och målade.

Resan resulterade även i ett antal tidningsartiklar, samtidigt som Malin Skinnar började bli en eftersökt föredragshållare. Och det var nu, när hon märkte hur lustfyllt det var att krydda föredragen med toner av saga och myt, som hon på allvar upptäckte sin identitet som berättare.
– Som någon uttryckte det: En berättare är en person som berättar lite mer sanning än det finns.
I många år försörjde hon sig huvudsakligen genom att framträda som berättare och genom att hålla olika former av inspirationsevenemang i berättande, samtidigt som hon reste och skapade.

En besvärlig nackskada har under en längre period tvingat henne till ett liv i en högst ofrivillig stillhet, men nu är hon på väg tillbaka igen.
Vändpunkten bestod, parallellt med själva tillfrisknandet, i att hon upptäckte ett helt nytt uttryck – sången.
– Smärtan har hindrat mig från mycket, men sjunga kan jag.

Fokus ligger (förstås) på sångtekniker med koppling till diverse ursprungskulturer världen över, allt från kulning och gråtsång till strupsång och övertonssång.
– Det är fantastiskt att få utvecklas inom en helt ny konstart. Det bara väller fram sånger inom mig, jag skriver nya varje dag.
En annan viktig del i tillfrisknandet var en omtumlande resa till Afrika.
– Jag bodde i Gambia, i utkanten av extremt fattiga kvarter, och det var omtumlande. Detta att möta människor som inte vet om de kommer att ha mat till sina barn i morgon, men som ändå besitter en sådan enorm kraft. Deras förmåga att hantera svårigheter lärde mig att leva med mina smärtor. Jag fick tillbaka min livsglädje.

Hon flödar över av framtidsplaner. Hon vill fortsätta utveckla både det egna experimenterandet med röstklanger och sin sångworkshop Röstkarusell. Hon vill förvandla en del av sitt österlenska paradis till vad hon kallar Earth Unplugged:
– Jag tänker bygga pålhus i kohagen, små krypin för vuxna som får pröva sitt mod med lykta i vildsvinsskogen och för barn som får lyssna på stjärnors nattvisk till urgamla sagor.

Och, förstås, fortsätta skapa. Låta intryck bli uttryck, som hon uttrycker det. Förutsättningslöst. Utan att någonsin låta sig stressas av någon som helst prestationskrav.
– Sådan har jag alltid varit. Jag har slingrat mig fram mellan uttrycken, och aldrig haft något behov av att någon ska säga till mig om det jag gör är bra eller dåligt.

Vem har namnsdag i dag? Kolla här.

×