Ett njutbart Inferno

För inte så länge sedan kunde alla som tycker om serier och litteratur glädja sig åt två riktigt lyckade serieromaner. Böckerna jag syftar på är dels Stéphane Heuets Proust-album På spaning efter den tid som flytt – Combray, dels Robert Crumbs version av Första moseboken. Och som om det inte var nog så har August Strindbergs roman Inferno nu blivit omvandlad till serieroman.

Det är Fabian Göranson som med August Strindbergs Inferno gör en djärv tolkning av denna svenska klassiker. Utan överdrift kan man säga att Strindbergs Inferno som utkom 1897 fortfarande framstår som en banbrytande och häpnadsväckande modern roman. Formen är bekännelseromanens med ett innehåll som speglar en tidsanda där ockulta idéer och absintdrickande var högsta mode i intellektuella kretsar.


Även om många av författarens idéer kan framstå som ohjälpligt föråldrade så är det självutlämnande berättandet och den glasklara stilen tungt vägande faktorer som gör att nutida läsare kan läsa Inferno med stor behållning.
Den ger en hisnande inblick i den psykiska kris som drabbade en man som räknas till Sveriges främsta författare genom tiderna. Dessutom har romanen också betydande kvaliteter i egenskap av tidsskildring.

Strindbergs infernokris utlöstes 1894 i Paris när den store författaren tillfälligt övergav litteraturen för att ägna sig åt ”vetenskap” och alkemiska experiment. Emellertid kom Strindberg efter en tids experimenterande att ansättas av tvivel, misstänksamhet och skräck. Hans beteende är neurotiskt och efterhand stegras sinnesstämningarna till den grad att det blir närmast psykotiskt. Allt detta skildrar Fabian Göransson skickligt i sina teckningar. De delar av den strindbergska prosan som inte låtit sig visualiseras har i stället komprimerats i pratbubblor och textrutor. Det är ett väl fungerande grepp och blir aldrig banalt, mycket tack vare Göransons mörka humor, sinne för detaljer och expressiva stil.

Det är inte utan att jag vill göra vissa jämförelser med Terry Gilliams vanvettigt hallucinatoriska Hunter S Thompson-filmatisering Fear and loathing in Las Vegas (se pockettipsen) från 1998. Även i det fallet handlade det om att omvandla en osedvanligt paranoid och subjektiv prosaskildring till bilder. Låt mig säga att Fabian Göranson klarat av sin uppgift lika galant som Gilliam klarade sin.
Inferno är på ett plan underhållning med en karikerad och kolerisk Strindberg på flykt undan de osynliga makter som tycks förfölja honom, men på ett annat plan för den läsaren djupt in i den strindbergska föreställningsvärldens närmast gotiska labyrint.

Bortsett från några irriterande korrekturfel så finns det inte mycket att anmärka på när det gäller denna smakfullt färglagda grafiska romanversion av Inferno. Som helhet är det ett mycket njutbart verk och det kan förhoppningsvis också bidra till att ge bilden av nationalskalden en ny dimension.
Inferno framstår nämligen enligt mitt synsätt som en av Strindbergs viktigaste böcker och en nyckel till förståelsen av hans sena produktion.

Webb-tv kultur

×