Sångerskan Lisa Nilsson firar 20-årsjubileum som artist. På lördagen var hon i Malmö. Foto: Leif R Jansson/Scanpix

Hitparad med klass

I samband med förra årets turné med Rioinspelade latinoskivan Sambou sambou tyckte jag det var på tiden att Lisa Nilsson summerade sin nu drygt tjugoåriga karriär på en Greatest Hitsvända, och det tyckte tydligen sångerskan själv också. För som hon säger på sin hemsida är hon nu ”i ett slags förälskat tillstånd” inför hela sin repertoar, och det är därför vi nu får se henne visa detta på en handfull väl utvalda platser backad av ett åttamannaband med idel meriterade namn som Christer Jansson och Mattias Torell i laguppställningen. Sverigepremiär på turnén var det i Malmö i lördags, och med tanke på Nilssons ovanämnda musikaliska sinnesstämning var det förstås rätt givet att bredden betonades, snarare än att alla publikfriare hade pressats in till varje pris. Det var därför givna saker som vackra Långsamt farväl och Stephen Simmondsduetten Tears Never Dry lämnats därhän.

Men som vanligt kan man inte få allt så i slutänden var det här ändå en högst tillfredsställande sammanfattning av en karriär som förmodligen bara kommit halvvägs. Nilsson dammade till och med av det gamla svängiga schlagersmycket Du (öppnar min värld) till publikens stora glädje, och detta fick ensamt representera ungdomstiden med beryktade Billy Butt som vägledare. Sedan var det förstås oundvikligen så att Mauro Scoccos alster fått stort utrymme, men som sig bör täcktes sångerskans övriga musikaliska kärlekar också in. En opluggad Handens fem fingrar fick till exempel representera visorna, Regn i Rio försvarade bossanovafärgerna i skön lighttappning och Myseriet i dig visade faiblessen för luftig vuxenpop och så vidare. Men som sagt, det blev mycket Mauromaterial. Alla de nödvändigaste sångerna, inklusive den vemodiga Ändå faller regnet via Lisas kanske största – i mer än en bemärkelse – balladögonblick Allt jag behöver till diskopartyt Varje gång jag ser dig ävverkades. Också kom förstås även Himlen runt hörnet till slut. Denna gång som naken pianoballad innan den halvvägs fick en smågroovy popkostym. Fast oavsett vad som avhandlades talar vi internationell klass här. Den musikaliska inramningen doftade föga förvånande lyhörd professonalism rakt igenom. Samtidigt visade stjärnan själv återigen att hon är av landets bästa vokalissor. Det glöms bort ibland, men Nilsson kan sjunga det mesta utan att tappa vare sig den starka inlevelserika rösten, trovärdigheten, passionen eller den närmast odefinierade bräckligheten som ofta finns där någonstans i bakgrunden.

Webb-tv kultur

×