Foto: Ralph Bretzer

Zelmani och Eldkvarn lockar fram lyckokänslor

Med det sagt så lyckas Sophie Zelmani med sin lågmälda stämma trots allt att ändå skapa intimitet. Det följsamma och samspelta bandet, med trotjänaren Lars Halapi (gitarr) och den briljante Johan Lindström (pedal steel med mera) i spetsen, vet också att skapa en dynamik som fyller tomrummet framför scenen. I stället för att enbart hålla sig i bakgrunden har de förmågan att även växla upp och gå på kraft utan att för den sakens skull dränka Zelmanis sång. Tankarna går till JJ Cale och tidiga Dire Straits och det är aldrig fel i min värld. Det enda negativa är väl egentligen att en timmes speltid känns lite snålt. Å andra sidan är det alltid bättre att lämna publiken med en önskan om mer i stället för motsatsen. Om Sophie Zelmani känns som en lite udda fågel på en folkparksscen så är Eldkvarn precis i sitt rätta element. Nu reser sig publiken som tidigare suttit ned på bänkar eller i gräset på behörigt avstånd från scenen och samlas framför scenen samtidigt som det skymmer.

Det har inom rockkritiken i decennier tjatats så mycket om autencitet att ordet nästa blivit ett skällsord. Men om något svenskt rockband verkligen känns äkta så är det Eldkvarn och det tror jag är orsaken till den högst påtagliga kärlek som möter bandet från den i och för sig ganska glesa publiken i den lite kalla sommarkvällen. Plura skriver riktiga sånger om riktiga människor och riktiga känslor som trots den uppenbara svärtan inte värjer för det banala i livet och lyckan i att till slut ha funnit den rätta. Även Eldkvarn spelade i kortaste laget, en timme och en kvart, men presterar å andra sidan en smått fantastisk hitkavalkad där nya låtar som ”Hunger hotell” och ”Be-bop-a-lula-land” väl fyller sin plats bland klassiker som ”Kärlekens tunga” och ”Pojkar, pojkar, pojkar”. I sina bästa stunder lyckas Plura, Carla och de andra piska upp samma lyckokänslor som en Springsteen på sitt mest lekfulla glockenspiel-humör. När de avslutar med underbara ”3:ans spårvagn genom ljuva livet” från 1981 slår det mig att jag helt glömt bort att jag faktiskt fryser.

Webb-tv kultur

×