Fattigt folk av Fjodor Dostojevskij.

Dostojevskijs klassiker lever än

Författare: Fjodor Dostojevskij Översättning: Lars Erik Blomqvist Förlag: Akvilon År 1846 debuterade Fjodor Dostojevskij med en liten brevroman betitlad ”Fattigt folk” (eller ”Arma människor” som en äldre översättning lyder). Till sin bror skrev han att somliga ”tycker att romanen är långrandig, men det finns inte ett överflödigt ord i den.” Han kunde också hänvisa till tidens store ryske kritiker Vissarion Belinskij som sagt att här fanns ett djup som själve Gogol saknade. ”Vi har alla skakats fram ur Gogols kappa” är annars ett yttrande som brukar tillskrivas Dostojevskij – trots att han aldrig sagt det. Men att Gogols ”Kappan” betydde mycket för honom är klart. I ”Fattigt folk” får rent av den fattige kopisten Makar Devusjkin läsa och kommentera novellen. Han tycker inte om den; den gör honom upprörd. Vi anar varför. Makar känner motvilligt igen sig i ”Kappans” hunsade huvudperson, och det pinar honom. Han kan inte heller stå ut med slutet där denne dör utan att ha fått upprättelse. Makar vill så gärna tro att samhällsordningen rymmer en gudomlig rättvisa. Det gör den inte. ”Fattigt folk” är en upprörande historia om armod och förnedring, där eländets S:t Petersburg kryper inpå oss. Men det verkligt förnedrande är inte fattigdomen i sig utan att mötas av förakt för sin fattigdoms skull. Den yttersta synden hos Dostojevskij är att hänsynslöst utnyttja andras svaghet och att beröva en medmänniska hennes mänskliga värdighet. Fattigdom är ingen skam, säger sömmerskan Varvara Dobroselova. Men Makar skäms. Han skäms över sina trasiga rockärmar och över att behöva gå på tå för att slita så lite som möjligt på stövlarnas sulor. Hans enda ljuspunkt i livet är Varvara. Hon bor mitt över gatan, men de vågar knappt träffas för allt skvaller. I stället skriver de brev till varandra. Makar unnar sig själv ingenting; det lilla han tjänar skänker han till Varvara. Samtidigt bedyrar han att han inte lider någon nöd. När hon till sist förstår hur det förhåller sig reagerar hon starkt, ty den som står i skuld – inte minst i tacksamhetsskuld – är som bekant inte fri. Till råga på allt försätter Makar ofta sig själv i pinsamma situationer och driver gentemot Varvara ett spel vars djupaste bevekelsegrunder han inte alltid tycks klar över. Hans brev är formulerade med en febrig intensitet som gör att de påminner om inre monologer, där han ömsom försvarar och ömsom anklagar sig själv. Hans uppfattningar och åsikter är färgade av stundens känsla och skiftar snabbt utan att han själv märker det. Och hur gärna han än vill och försöker kan han aldrig tillägna sig en enhetlig och tjusig litterär stil. I stället blir prosan en hyperkänslig mental seismograf av det slag som Dostojevskij senare fulländade i ”Anteckningar från ett källarhål”. När Akvilon nu ger ut ”Fattigt folk” har man engagerat ingen mindre än Lars Erik Blomqvist för en nyöversättning. Han har bemödat sig att inte normalisera och släta ut Dostojevskijs särpräglade framställningskonst och har därmed givit oss en i högsta grad levande klassiker.

×