Carl Michael Bellman

Avgörande om Bellman och hans skapande

När jag började läsa litteraturhistoria i Uppsala 1957, var en av mina lärare Lennart Breitholtz vilken just väckt uppmärksamhet med en avhandling om Bellmans Bachi Tempel, som han sades ha jämfört med grekiskt drama. Vi fick analysera Bellmandikter och fattade föga, unga och tämligen oskyldiga, de sexuella symboler som skulle finnas där. Rädd att bli kuggad tog jag så i med en epistel att docenten mumlade: ”Nej, så snuskig var inte Bellman!”. Men intresset för Bellman väcktes och jag inköpte ”Myt och bild i Bellmans dikt” av Nils Afzelius. Med dess hjälp begrep jag bättre och mitt intresse har sedermera lett till, att jag har skaffat en del Bellmanböcker, bland annat Fredmans sånger i förstaupplaga från 1791. Människan Bellman har jag dock haft svårt att få grepp om, han tycks vara svår att levandegöra. Jag har för mig att ”Årstafrun” någonstans skriver om ett besök hos fru Bellman och bland allt hon berättar om samvaron står (om jag nu minns rätt): ”Med var ock Bellman”. Han nämns inte mer den gången och tydligen väckte han inget större uppseende i verkliga livet. Nu kommer den skånske litteraturvetaren fil dr Leif Landen med en drygt 400 sidor tjock bok: Carl Michael Bellman – En biografi (Carlssons). Jag måste med en gång säga att jag läst detta tjocka arbete andlöst och att jag nu känner att detta är det avgörande verket om den gamle trubaduren och hans skapande. Han vann stor publik framgång, men fick själv föga ekonomiskt utbyte av sin genialitet. Känns det igen?

Det finns rätt många vittnesbörd om Bellmans familjeliv. Hustrun Lovisa, född Grönlund, var enligt Atterbom i ”Svenska siare och skalder” (1852) kvick, slagfärdig, något satirisk och hade en stark personlighet. Ett jämbördigt förhållande rådde i äktenskapet. Första barnet Gustaf föddes 1781 och fick Gustaf III som fadder. Andra barnet Elis dog i juli 1787 av smittkopporna. Tredje sonen Carl föddes en vecka dessförinnan. Barnets död drev Lovisa in i en kris. Bellman själv uttryckte sin sorg i Vaggvisa för Charles 8 augusti 1787: ”bäst man andas gott och glatt, så ligger man på båren.” För egen del tycks Carl Michael Bellman ha varit lika anonym som hos Årstafrun Märta Helena Reenstierna. Men Landen är oerhört noggrann i sitt forskande och det gör att människan Carl Michael kommer fram. Pusselbilden läggs omsorgsfullt utan överdrifter och krumsprång. Det är ett knappt, lite torrt och ytterst hederligt sätt att fånga det förflutna. (Motsatsen är Herman Lindqvists inexakta ”historiska” rallarsvingar.)

Inte minst tycker jag Bellman kommer oss nära då hans går mot sitt olyckliga slut. Skalden sattes i häkte, ställdes under förmyndare och försattes i konkurs 12 januari 1795. Han var på slutet självklart föga munter, satt ”tyst och dyster, äfven i sällskap, och sög på en tom tobakspipa”. Så bands han vid sängen i tuberkulos eller kanske malaria och skörbjugg. Han oroade sig för att ”en älskad Maka och tre små oskyldiga Barn snart skola sakna Bröd, ja! hafva ingen ting öfrigt, mer än Fattigdomen och sina Tårar”. Klockan ett om natten den 11 februari 1795 dog han endast 54 år och 7 dagar gammal. Ett storverk är det som Leif Landen åstadkommit med sin rikt illustrerade Bellmanbiografi. Förmodligen blir det den som för framtidens människor får berätta vem han egentligen var, den där så fasligt omtalade Carl Michael Bellman. Jean Bolinder Recension av Leif Landen: ”Bellman – En biografi” (Carlssons).

×